Ett erkännande...

Hej jag heter Malin och jag är en höstmänniska...
Personligen tycker jag att naturen har den behagligaste och bästa tiden, just nu, under tidig höst (här i Mittskåne alltså). Det känns som om naturen djupandas, det är lugnt och skönt, frön och frukter har och håller på att mogna och naturen väntar lugnt på att få somna in i invintringen och ladda inför ett nytt försök att bevara arternas framtid.

För egen del njuter jag girigt av den friska lite krispiga luften, det klara höstljuset, alla frön, frukter, bär och grödor som samlas och sparas. Men även detta med hösten har förstås sina mer aviga sidor... till exempel dessa regnskurar från ingenstans (hänga tvätt - hämta in - hänga ut igen - springa ut och hämta in osv), blåsten och att koka hallonmarmelad....

Att i en koppargryta få upp temperaturen på den blivande hallonmarmeladen till 106 C innebär en hel del kokande skvätt som sätter sina brännande spår på mina händer och armar. Kanske alla andra har på sig vantar/handskar eller vad vet jag, men det är svårt att röra sleven, hålla i termometern, pensla sidorna med vatten, skumma... utan att småskrika av smärtan av de kladdiga svetsdropparna.
Som tur är tycker jag ju att hallonmarmelad är en dröm att kunna bre på ett gott bröd och när allt är klart är trixet glömt och blåsorna har förvandlats till ännu några små minnen bland de övriga ärren på mina händer.

Hösthallonmarmelad
1500 gram finfina rensade hallon (ej sköljda)
500 gram ljust muscodavosocker
700 gram råsocker
Saften av två citroner

Dag ett
Lägg allt i i en skål, rör om och låt stå i ca 12 timmar.

Dag två
Ställ in lämpligt antal rena burkar och lock i ugnen på 110 C
Häll hallonblandningen i en koppargryta alternativ syltgryta och värm på för fullt.
Koka och rör hela tiden med en träslev.
Skumma av dvs lyft bort det vita skummet med en sked
Koka tills smeten har 106 C
Häll upp marmeladen i de heta burkar, sätt på locket och ställ burkarna med locken neråt på en träskärbräda.

För att få ihop till en sats marmelad plockar jag och fryser in hallonen (rensade) tills jag har en tillräcklig mängd.
Lite av min matfilosofi; Då min konsumtion av sylter och marmelader är häftigt begränsad snålar jag inte med krämen om man så säger. För mig är det en lyxig krydda i livet, inget jag äter av dagligen. Därför försöker jag aldrig dra ner på sockermängden i mina recept - socker är konserverande och behövs för att locka fram aromerna i bären och för konsistensen. Citron eller limesaft fräschar upp och hjälper pektinet på vägen. Skall det vara så skall det vara kan man sammanfatta det...

I växthuset börjar det gå mot höst också förstås. Chiliplantorna dignar av omogna chilifrukter. På fotot ovan till vänster syns Fuglebjerggaards Mandarin chili och till höger (Capsicum annuum) Serrano.
På nästa bild syns chilisorten (Capsicum chinense) Chocolate Habanero.
Svenska Chilipepparföreningen har en kompetent hemsida. Blir du, som jag, medlem får du tillgång till massor med mer fakta om chili. På deras hemsida hittar jag en som heter Chocolate Scotch Bonneta som jag tror är det rätta namnet eller så är det olika sorter...

Chili nedan som ser ut som en rolig hatt, skall vara en (Capsicum baccatum) Jamaican Bell. Vid en väns besök kallade hon den dock för Biscops Crown. När jag söker på nätet hittade jag ett intressant inlägg hos bloggen Chilipeppar som handlar om att de faktiskt bör vara två olika sorter.

Lunchen idag blev en bukett kokade kronärtskockor. Årets skörd har blivit minst sagt klen. Idag åt jag av bland andra 'Green Globe' och 'Violette de Provence. Denna tistelknopp är en gastronomisk höjdare enligt mig (och min vän Jenny!).

I vinter skall jag täcka och se om jag kan övervintra plantorna. Att gräva upp dom och ställa i en kruka kan ju gå men det är bättre om de kan övervintra så att de kommer igång när de är redo. Hos Cesars blogg finns flera inlägg om hennes övervintrade uppgrävda kronärtskocka.
Ett hårt extra slag måste jag slå för sparrisärten (Tetragonolobus purpureus). En sådan bedårande växt och galet god ärt kommer vi att få leta efter länge! Jag har visat dom och deras läckra mörkröda blommor förut och de vingprydda små raringarna skall bara hoppa ner i kokande saltat vatten innan de avnjuts med lite smör och flingsalt...

I hönshuset har årets kycklingar vuxit sig stora och intressanta.... De är blandningar mellan tysk dvärg, Åsbo och Hedemora. Tjusan som avviker helt från de övriga i hönsgården är så söt tycker vi.

Den lilla kycklingen som jag närde vid min barm (nja bildligt talat alltså) är den tjusigaste tuppen (vad annars?) ni kan tänka er. Men eftersom han präglades av oss människor så är han så närgången att det är svårt att lyckas ta bilder på honom från sidan - han vill alltid stå på stövlarna...
Vill du läsa om hans första dramatiska tid i livet klicka här.

Kursen som jag gick på i förra veckan i ostystning blev en intensiv, faktaspäckad, lärorik, smaskigt god  och otroligt inspirerande resa. Hagelstads Mejeri där kursen hölls av Eldrimner var en oas att få besöka. En kväll tog jag mig till havet och förvirrades först av att solen inte gick ner i havet - tills jag kom på vilken sida av Öland jag stod på... Västkusten sitter visst i... Avslutar med bilder från Öland...