Gör om - gör rätt!

Skördandet pågår och en del förädlingsarbete har påbörjats. Vitlöksskörden blev bra, lökskörden mindre bra. Fast allt är ju relativt. Det blev en del lök men inte så stora. Ogräsrensandet kom i skymundan i somras och trots en viss täckodling så var täcket inte tillräckligt tät. Slutsats - lök måste få växa mer ostört - och kanske ha lite mer vatten än denna torra sommar och vi bjöd på.

 

Salvian som jag gillar att sticklingföröka fick visst stanna i sina krukor och det gör ju inte så mycket egentligen. Nu är det skördat och torkat. Vi äter mycket salvia här. Smulad på stekt kassler är en grymt god kombo.

När jag beskar mullbärsträdet passade jag på att trycka ner några årsskott i krukor för att se om jag kan få fram ett gäng med sticklingar.

Krukorna med dragon, citronverbena, överblommad olivört har inte kommit vidare heller. Hade tänkt plantera ut dragonen i mitt imaginära nya kryddland. Det blev visst inte så. Påbörjade en rensning av den perfekta placeringen men något annat dök upp och nu är det kirskålen som på sitt sedvanliga sätt nästlade sig in igen. Men NÄSTA år då skall ni få se på grejer!

Chileplantorna har kommit igång med mognandet. De olika olika rocotosorterna får vi förstås vänta ett tag till på. De mognar sent och då detta är första året som vi odlar denna sort så är det mycket spännande att testa den.

Fishpepper ännu oprövad av oss

I år har vi varit generösa med vattningen av vårt stora olivträd. Det fick extra jord på toppen av krukan också så lite näring har strilat ner till denna trångbodda raring. Resultatet är en hel del med oliver! Krukan är den stora plastkrukan som trädet levererades i och det är en lätt underdrift attt skriva att den är tung. Vi surrar in krukan med säckväv  och täckväv runt kronan på vintern. Drömmen är förstås en jättestor terrakottakruka men det är som sagt en dröm. Att plantera den i jorden i växthuset känns vanskligt. Det växte ett stort olivträd i växthuset när vi flyttade in men tyvärr strök det med första isvintern här. Däremot kommer det massor med skott från marken runt stammen som vi låtit stå kvar.

I växthuset mognar nu de blå stora vindruvorna och det ser ut att blir en stor skörd i år.

En del höststicklingar är nerpillade i krukor. Lavendel och salvia syns här.

Dillkronorna här innan de blev nerstoppade i gurkinläggningarna.

Mjölksyrad gurka, på fat nedtryckt i burken med tyngd

Saltgurka

Nyskördat på väg att torkas och bli örtsalt

Timjan, en annan favorit

Ett riktigt ruskigt dålig samvete i två år har varit vår sparrisplantering på östersidan om växthuset. Första våren ville jag intensivt utöka våra möjligheter av sparrisskörden. Jag gjorde allt i fel ordning - PRECIS allt. Först - beställde jag 110 plantor - tre olika sorter. SEN levererades dom... SEN ja vad gjorde jag då? Började fundera på var jag skulle plantera dom... Redan här hade samvetskvalen över de rara plantorna vuxit sig stora. Visst vi har en yta på södersidan där vi odlar i djupbäddar och i potatisåkerliknande former. Men en sparrisodling skall vara stationär - och på södersidan är det inte läge för det. På västsidan av växthuset är det ren sandjord (check - 1 rätt) men vid den aktuella tidpunkten var denna del en vild djungel av vresrosor, tistlar, lupiner, rallarrosor och oregano - typ. Inte riktigt förberett för en sparrisplantering. Nu var samvetskvalen enorma.  Dessa samvetskval skulle jag påstå tvingade fram en hjälteinsats av min älskade make och vår vän Thomas. De grävde upp vresrosbeståndet under en svettig och ledbruten helg. De roade sig med att överträffa varann med de grymmaste rötter de kunde hitta. För er som inte är invigda i vresrosornas rotsystem så kan jag berätta att de snurrar sig runt sin egen axel - pålrot med illvilliga utskott åt alla håll. Efter denna helg inledes operation, assnabb förberedning av sparrisbäddarna. Jag erkänner - min ork hade sinat och jag ville bara få de där förbannade plantorna i jorden. Så himla noga kunde det väl inte vara med djupet och det där med plantavståndet funkar liksom inte - då får jag ju inte plats med dom på platsen som vi lyckats frigöra (generalfel). Så grunt och nästan hjärtlöst planterade jag alla plantorna - jag skämdes.

Sen har denna plantering som nån glömde varit ett ännu större dåligt samvete. Ogräs har rensats, små och stora vresrosor som bildats av små rotrester, har tagits bort. Men aldrig mer än hjälpligt - tyvärr.

SÅ i våras skulle det utföras stordåd. Rensning påbörjades och komposterna skulle föräras denna stackars plantering. Då upptäckte vi att båda varmkomposterna hade en fin mylla i botten och en i toppen men i mitten ca 60% var stenhårt packat stinkande blä! SUCKSUCKSUCK. Så vi kom liksom av oss - igen. Men vi grävde ut båda två. Tog ut det som var jord och blandade det trista med halvbrunnen hästgödsel och vattnade. Nu några månader senare är båda komposterna underbar mylla - så det går att rädda en dålig kompost!

Denna veckan har sparrisplantorna ÅTERIGEN rensats fria och fått den finaste kompostjorden

med massor med maskar över de uruselt planterade rötterna. Nu återstår det att att täcka jorden och till våren gödsla de stackars misshandlade plantorna.

Renset (ej vresrosorna, de hanteras som riskavfall) från sparrisodling blev en ny komposthög som vi klädde in med en flätning.

Avslutar ned en bild på den FULLT återställda kycklingen som jag knöt ihop benen på som jag skrev om här. Det går inte att se att den inte kunde gå förut utan är helt normalt gående, hoppande, flaxande och springande.

Kycklingen är befriad från sin hjälpande boja

Bättre i verkligheten

Vi besökte Mandelmanns Trädgårdar i lördags. Jag beundrar ogenerat deras arbete och filosofi och är minst sagt inspirerad av det jag sett i TV och läst.
Vi tog oss i alla fall i kragarna och körde de knappa 9 milen för att äntligen få uppleva deras ställe i verkligheten. Jag vet ju att jag inte är ensam om denna beundran för familjen Mandelmanns skapelse, så jag vill gärna dela med mig av min iakttagelser.

Utanför Höör såg vi vår livs första vilda stork stylta runt

Fyllda av inspiration åkte vi sedan hem med lite godsaker och deras bok "Självhushållning på Djupadal". Att läsa denna BIBEL är så lärorikt, energigivande och roligt som jag förväntade mig - fast ännu bättre. Precis som deras fantastiska ställe. Det finns dock vissa risker med sådana här besök och böcker. Nya eller slumrande behov blir tokakuta - Som för oss där vi nu är helt övertygade om att vi också måste ha grisar på gården....

Hoppas att Bibbi Rödöö på Sommar/Vinter i P1 lyckas få Marie och Gustav att göra var sitt program. Jag kommer definitivt att lyssna i så fall, kanske du med?

Ve och glädje - ett litet mirakel!

Jag har även tidigare berättat här om min ganska opassande blödighet när det gäller svaga individer och djur i synnerhet... så detta är i samma anda kan man skriva.
Det har ju ruvats en hel del i hönshuset den senaste tiden... Den sista hönan på bollen eller närmare bestämt ägget var Bettan. Hon ruvade fram en liten rackare, den trettonde i ordningen denna omgång. Till vår förskräckelse tultade en kyckling fram med ett ben som pekade rakt ut från kroppen... Den skuttade fram på magen!
Ackackackack... det händer inte helt sällan i hönsens värld att det blir lite skeva inslag. Ägg kan bli ojämnt ruvade och gud vet vad allt jag läst mig till. Eftersom detta var hennes enda kyckling ville vi inte ta bort den direkt för tja hon kanske skulle gå bärsärk på de andras kycklingar och tja det var liksom inte så kul att göra en snabb bortmanöver helt enkelt. Trots att vi tittat varann allvarligt i ögonen och sagt .- naturen måste ha sin gång osv osv kom vi oss inte för att ta tag i det direkt. När vi de två senaste dagarna lyft upp den pipande lilla krabaten i hönshuset har vi övertygat varann att det känns för grymt att låta den ligga ensam och frysa ihjäl...  Sååååå...
...Efter studier på det berömda nätet hittade jag en fin tråd på Alternativ.nu som gav mig kraft och mod att igår kväll pilla fram kycklingen under den lätt upprörda modern för att pröva den nyfunna kunskapen.
Har du försökt knyta snören runt benen, med ett uppskattat korrekt avstånd, försiktigt på en 5 dagars kyckling någon gång? Lagom löst och givetvis dubbelknut? Öhh det krävdes fyra händer, pincett och kirurghandlag med mina dasslock... Men till slut var det fixat.
In med den under Bettan och i morse stolpade den runt! Men ve och fasa snöret hade gått upp runt ena benet så på't-igen. Nytt snöre osv. Så hur gick det då?
Jo den går!!! runt med lite haltning men på BÅDA benen!!! Ikväll hade den tagit sig in i hönshuset (tröskel på ca 30 cm med trappsteg) helt på egen hand!!!
Än skall vi inte ropa hej förrän vi hoppat över Rönne Å men  ändå!
För er som har höns eller vet något kycklingar så vet ni att risken för att det är en tupp, som vi tafatt försöker hjälpa, är typ 60-40 chans och då blir det ändå adjö senare men men men... det får bli en annan historia...

Små och stora grejer

Med tanke på bilden med en del av dagens skörd verkar det som om jag bestämde mig för att bara odla småtomater i år... men jag kan dementera det direkt. Det är bara så trevligt att de första som kommer är cocktailtomater i olika smaker, de mognar snabbt och de är som godis att stoppa i munnen när som helst. Senare på säsongen är de grymma att konservera i blandade färger. Vi har hel del plommontomater och två större tomater men inga biffar. Bra i år när jag var sen med slutplanteringen... verkar nästan lite planerat planterat...

I hönshuset har sex ruvande hönor hittills resulterat i elva små dunbollar i varierande kulörer. Av de inhandlade gröna och mörkbruna äggen som jag pillade in under hönorna till deras egna ägg har det blivit en liten skock med kycklingar som tre hönor nu uppfostrar. Tre ligger kvar, en av dom är ledaren av franska motståndsrörelsen, Edith Piaf som har nedkommit med en kyckling hittills. Hon har legat spagat över fyra ägg från hedemorahönorna så hon har haft en styvt jobb att ruva! Stolta lilla gulle Edith med sitt kuttrande prat...

Väldigt visa av tidigare kycklingdop har vi lovat varann att inte ge namn åt några förrän könet är avslöjat. Det är så jobbigt att nacka någon vid namn! Men vår son med två kompisar kunde inte göra annat än att konstatera att en av dom heter Pingu - gissa vilken?

 

Fågellivet här i skogen är rikt och spännande (tycker vi alltså). Det har sjungits en hel del truddelutter igen den senaste tiden så det är väl ännu en parning som är på gång. Denna underbara rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus) fångade jag genom rutan inifrån, de är så skygga att det är svårt att ta närbilder utomhus.

Rikt på liv - oönskat sådant finns det också - typ små tripsas. Men vännerna på Biobasiq där jag köper det biologiska växtskyddet som behövs i växthuset, levererar vad som behövs. Så igår hälsade jag 500 rovskinnbaggar (Orius majusculus) varmt välkomna ut på chiliplantornas blad. Det stora som syns är bovete som baggarna levereras tillsammans med i ett rör. Titta noga så ser du de små raringarna.

Inne på gården har höstanemonerna (Anemone hupehensis) kommit upp och visar sina vackra knoppar, vilket känns lovande och vemodigt samtidigt.

 Men så idag slog en ut... Hösten närmar sig.

Plantorna med törnrosas kjortel (Rhodochiton atrosanguineum) blev bortglömda och omplanterades på tok för sent. Men de är söta som små miniklätterväxter. Skall övervintra några i år igen - det lönar sig kan man lugnt skriva.

  

När jag skriver att vi har massor med oregano (Origanum vulgare) på innergården så är det precis så. Det är ett hav! Nu när de blommar är det ett surrande oreganofält med hundratals fjärilar, humlor, bin, biflugor... Surret är overkligt starkt och helt ljuvligt!

 

I några av pallkragarna växer sallat och krydderier på kapp. Här nedan har jag trott att det är Rusty till vänster. Ursnygg rödskiftande romansallat (rödare än bilden visar faktiskt). När jag tittar på Rara växter där fröna är köpta så skall det vara en kompakt och liten sallat. Har jag blandat ihop frön måhända? Kanske ligger det i betraktarens ögon att bedöma vad som är litet... Den är fantastiskt snygg, hållbar, god smak och fin textur i alla fall. Till höger Yogoslavian Red från Fuglebjergaard. Det är en huvudsallad med fina krusiga ganska spröda blad, mycket god. Har även den trevliga fördelen att den är en av två sallatssorter som inte gått i blom i hettan (megaplus på tycker jag).

 

Här kommer så min nya superfavoritkrydda. Vild fänkål (Foeniculum vulgare) ser ut som dill och smakar lite så också men har även en finstämd smak av anis, klorofyll, hav och är helt enkelt underbart god. Apelsintagetes (Tagetes tenifolia) skymtar fram tillsammans med en röd huvudsallat från Frenchi som även den har klarat hettan utan att gå i blom ännu. En fin spröd sallat som är fin att blanda i en sallad med andra lite grövre sorter.

Här är en lite bredare bild på pallkragen här ovan. Till höger om den vilda fänkålen kommer snyggingen bronsfänkålen (Smokey) som jag odlar mest för att den är snygg inte för smaken som jag tycker blir lite metallisk. Nåväl sedan står det trädgårdsportlak (Portulaca oleracea) som ju är en köttig härlig sak att äta, gärna i en kall potatissallad (vinägrett) blir det fint med kvistar och blad av denna goda krunschiga tingest. Sedan står wowväxten Scuplit (Silene inflata), en vanlig bladgrönska/krydda i det italienska köket (särskilt äggrätter), som borde bli vanligare även här. Mild och fin smak på snygga små blad på "stam". För att inte prata om de ljuvliga blommorna som nu förgyller pallkragen. Som små ballerinor! Kan ju funka fint även i en rabatt utan att ätas. Jag slänger in två bilder extra bara för synens skull.

Avslutar med en liten luftig studie av vild fänkål och bronsfänkål.

Vi ses!