Känslor är som en motorsåg...

Så kom då äntligen lite regn... i förrgår brakade det loss med ett ordentligt åskväder med en ganska bra skvätt regn. När jag efter två timmar tittade ut för att kolla regnmätaren så stod den inte på sin plats. Det var ett tag sedan det var något att mäta så jag har inte varit så noggrann med att se efter om regnmätaren stod där den brukar. Då mindes jag att för några veckor sedan använde vår son regnmätaren som ambulansfordon. Han hade avbrutit Charlies (en katts) infångande av en koltrasthona och tagit upp den skadade fågeln i mätaren. Han rusade till mig och bad mig rädda fågelns liv. Gulp - mina helande krafter på fåglar är inget jag kan skryta med och efter Blondies nyliga död kände jag mig inte redo för att vaka över ännu en döende fågel. Vi gick raskt till en träddunge och släppte ut henne ur vattenmätaren (en kon) och hon verkade mest chockad och bara yttepytte lite blodig på ena vingen. Vi gick raskt där ifrån och tio minuter senare var hon borta från träddungen. Vi kom överens om att hon flugit iväg...

Här har det annars skördats och förädlats en hel del. 

Solkyssta tomater
Tvätta och dela små plommontomater (i mitt fall Auntie Madge's) tomater och torka i ugn (50C) eller torkugn tills de är halvtorra. Lägg tomathalvorna i steril konservburk (glasburk med gummiring), varva tomaterna med hackad vitlök, basilika, salt, peppar och häll på god olivolja så det täcker härligheten. Stäng och spänn fast locket. Ställ burkarna i vattenbad i kall ugn och sätt ugnen på 125C. När det bubblar i burkarna så stängs ugnen av och burkarna får stå kvar tills de svalnat. Gissa om det är ganska gott att knäppa upp en sådan här burk i januari...

 

Konserverade tomater
Knö ner ett gäng tvättade tomater (kan skvätta en hel del) i sterila konservburkar. Strö i lite salt och en skvätt olivolja. Knäpp fast locket och gör som ovan i ugnen. Vi använder denna tomatkonserv till vinterns alla tomatbehov. Det är svårt att ersätta denna typ av konserv med en köpt burk krossade kan jag lova...

Kardon (Cynara cardunculus)
(text från Runåbergs fröer) Kardon är en flerårig växt i den korgblommiga familjen och är en nära släkting till kronärtskockan (Cynara scolymus). De har båda sitt gemensamma vilda ursprung i Sydeuropa. Odlas som ettårig hos oss. Kardon odlas för sina ätliga stjälkar. Men även det inre av roten används. Plantan blir stor och är mycket dekorativ i trädgården med sina kraftiga, silvergröna, djupt skurna blad med vit undersida och sina rosa-violetta taggiga blommor. Den vill ha en välgödslad jord med god tillgång på kalk och får inte torka ut.
Denna beskrivning fick mig att vilja testa kardon och snart är det dags att avnjuta denna skönhet. Jag hittar ingen info om knopparnas ätlighet men jag kommer så klart att testa detta först... Idag har jag paketerat plantorna i vaxad papper - det blev fint att se på också tycker jag. Som presenter i kökslandet!

Innan paketering

Inslagna kardonplantor

Pumporna (Cucurbita) växer sig runda och trinda i kökslandet. Dessa har jag fått som frön av en vän. Sorterna står på pinnarna någonstans i pumpadjungeln...

 Sojabönorna (Glycine max) Envy ser lovande ut och snaaaart skall jag testkoka några baljor.

Sparrisärtorna (Tetragonolobus purpureus) har kommit igång den sista tiden.

 

Jomen nu var det detta med rubriken..."Känslor är som en motorsåg, om man kan hantera dom går det bra men annars kan det gå illa". Detta sa 8åringen när det sista episodavnittet av hans favoritserie på TV visades. Jag kan inte låta bli att dela med mig av citatet och konstatera att ack så rätt han har... Sedan en annan sak - att klippa gräs här innebär att parera hundratals grobäbisar och deras släktingar i olika åldrar och storlekar. Tyvärr är det oundvikligt att någon lemlästas eller dödas och jag tycker att det är jättejobbigt - känslomässigt. Jag är en jätte med motorsåg som jagar små stressade grodor och paddor.
Rundar av med gårdagens största överraskning. Ovan nämnda 8-åring kom hojtande - En död fladdermus ligger på golvet i mitt rum. Skeptisk stolpade jag upp men mycket riktigt - där låg en liten rackare på rygg.... Den såg mest lite förvånad ut och väldigt död...

Vi ses!

Spännande...

... nästan jämt. Som när jag upptäckte att perillan (Perilla frutescens var. crispa 'Röd Shiso') blommade så sött.

...eller som när vi skördade resten av de gröna druvorna. De blir mellanmål för 8-åringen i skolan och vingelé (och smågodis till oss förstås!).

 

...sedan var det hur det skulle gå för den omhuldade spetskålen. Skulle larver ha ätit upp dom innan de blev tillräckligt stora? Det gick fint och imorgon görs det surkål av en del och kimchi av en annan.

Visst ja... vilken sort var rätt eller menad att vara rätt? I samma påse med sju (!) frö kom det upp två sorters chilin (Capsicum baccatum) Aji Amarillo. Den undre bildens gulare chili växer först upprätt, medan den övre växer hängande direkt. Den övre gröngula smakar lime och är härligt pigg och stark. Den undre, gula är snällare i styrka och har ingen tydlig karaktär som den övre. Vi har gladeligen frossat i den som övre sorten som är rikligt givande (JÄTTETRÄD typ) och var tidigast av dem alla. Vilken är rätt eller vad är det för godsaker vi odlat?

 

Åhåhåhå...alltid lika spännande - tomatskörden. Överst här nedan, Brandywine. Snacka om köttig bifftomat, helgad av Amishfolket sedan 1880 (verkar ganska pålitligt eller hur?). Perfekt att konservera. Helt ljuvlig att sedan laga Osso Bucco på i vinter... Glugg glugg låter det när den hälls upp över kalvläggen...

'Auntie Madge's' syns här nedan. Att skriva produktiv är en underdrift - mer dignande klasar av tomater har jag aldrig sett. Busken nedan har tre våningar och är tre meter hög...

Nu blir det även mystiskt... har Amish ett så stark varumärke att jag litar blint på deras tomatsorter... Oavsett hur jag valt så är detta en riktig höjdare, Amish Paste. Sorten ingår i Slowfoods lista av "Arc of taste". Känns bra på något sätt, även om det var något jag googlat mig till i efterhand. Gööörgoda rätt upp och ner, till mat och skall konserveras och utvärderas i vinter.

,

Inte nog med detta... Spänningen över hur det skall gå i hönsgården verkar kunna ebba ut. Snyggestig verkar komma till ro med saknaden efter hans Blondie. 

Håll till godo med honom, vi ses...

Värt en omväg

I vår direkta närhet (med bil 15 km och fågelvägen 6 km) har det öppnat något så fantastiskt som en Osteria närmare bestämt Nyrups Osteria! Cecilia som ägarinnan heter har gjort en hjälteinsats som byggt ett ysteri och en butik mitt i den vackraste av miljöer strax väster om Höör. Hon säljer Svenska gårdsostar och ystar en egen gudomligt god blåmögelost. Det är så snyggt och så smakfullt och så inspirerande att få besöka henne i denna miljö och köpa de godaste ostarna jag har smakat på länge. Rekommenderas bestämt och varmt. Öppet fredagar och lördagar.

Här hemma på gården har det varit mycket och mitt i middagen en kväll hojtade J över matbordet att det stod en dovhjort i vår ogräsavdelning... Det blev lite återhållet tumult men jag lyckades på något sätt få fram kameran och tog några bilder genom rutan. Hur klarar den att bära omkring på detta schabrak på huvudet? Jag som kan gnälla över lite stelhet i nacken, vad har jag att klaga på? Vi stod mållösa ett kort ögonblick och skrämde sedan den stiliga besökaren genom att öppna altandörren och sedvanligt hojta...

J producerar just nu flera olika heta salter här. Ett Cayennesalt som nedan är både snyggt och gott!

Själv har jag vårdat och pysslat varje kväll med vår ledarhöna Blondie i över en vecka. Det började med att hon inte var på hugget som vanligt. Jag klappade henne, tvättade och smörjade in det som verkade vara i behov av lite extra omsorg. På dagarna tog hon fler och fler höneblunnar, även om hon stundtals var sitt gamla jag. Hon verkade inte sjuk men trött. Snyggestig (ledartuppen) har stått vid hennes sida hela tiden och plockat ut de finaste maskarna och matat henne med näbben, dansat för henne, pockat på hennes uppmärksamhet - inte vikt en tum. När jag tog ut henne för en stunds ompyssling varje kväll stod Snyggestig på en pinne och tittade på oss genom glasrutan i dörren, galandes för full hals. När jag släppte in henne igen rusade han fram och uppvaktade henne, helt nyförälskat. Ett sådant kärlekspar.

i förrgår kväll ville hon vara i det lilla hönshuset själv. Jag klappade henne och sov lätt den natten. Tidigt gick jag till henne och hon var svag. Jag värmde henne i famnen en lång stund och gjorde en halmbädd i en sockerlåda med värmelampa. Hon ville inte ha vatten. Igår eftermiddag lutade hon ner huvudet i halmen och somnade in. Vi vet inte hur gammal hon var när hon kom hit för ett år sedan men tror inte hon var sjuk utan att hon bara hade värpt färdigt nu. Snyggestig har letat efter henne sedan igår morse. Det sägs att höns inte är så smarta eller har något minne... Men när jag tittade in i Snyggestigs enda öga ikväll kan jag lova att jag såg hur han sörjde där han satt ensam på en pinne, inte som vanligt bland de andra.
Jag förstår hans saknad.

Hallå igen!

Att göra färskost är en syssla jag mer än gärna tar mig för. Här blev det en med basilika (Basilicum) och gräslök (Allium schoenoprasum), garnerad med ringblomma (Candula officinalis), gräslöksblomma och sockärtsblommor (Pisum sativum).

När jag skickade grönsaker och frukt till mina föräldrar med åttaåringen (bussledes) så förpackade jag både fikon, tomater och ägg i äggkartonger. Det funkade utmärkt och kan rekommenderas.
Av ren nyfikenhet testade jag sockerhalten i ett fikon (det delade på bilden som jag med glädje åt upp helt på egen hand) med min refraktometer. 16%, inte illa, den normala sockerhaltet ligger på 12% enligt en av mina biblar "Sylt och Marmelad" av Jan Hedh och Klas Andersson. Fikonen mognar efterhand och jag lägger de flesta i frysen för att sedan koka goa grejer av dom.

Överallt surrar humlor och fjärilar i den väl utspridda oreganon (Origanum vulgare) på innergården.

När vi bodde i Göteborg tog jag frön från en svart stockros som jag hade sått och njutit av i trädgården. En av plantorna som jag sådde förra året har precis slagit ut - karminröd skulle jag påstå att den är. Jag tycker den är så fin även om den inte är som förväntat svart. Men undrar lite stilla om stockrosors färg alltid är så lynnig och färgoäkta? Eller var det en F1hybrid jag sådde den första gången?

 

Att ysta ost är en annan syssla jag gärna roar mig med. Här visar jag upp en saltost (typ halloumi) som passar att äta "rå", grillad eller stekt.

 

I landet fnissar vi åt majsen som fortfarande inte skjutit i höjden (liksom bondbönorna) även om den bär kolvar redan.

Vitlöken är skördad och hänger på tork.

 Vindruvorna mognar.

 Hallonen likaså.

 Några av årets premiärgrödor växer till sig fortfarande. Här nedan kikärtor (Cicer arietinum)

Kardonen (Cynara cardunculus) skall slås in i wellpapp om ett tag för att blekas innan den skall avnjutas.

Sojabönor (Glycine max) börjar formas inne i bladverket. Jag är tokig i edamame som det också kallas och är så glad över att det går att odla här. Lätt kokt i sin skida tas de rara rackarna ut och avnjuts med lite ramslökssalt eller flingsalt - godaste snacksen någonsin...

Så var frågan, vad vinner - bästa smaken eller snyggaste färgen?

Nedan syns sockerärten (Pisum sativum) Shiraz som är blålila, snygg, ärtig (förlåt) och inte minst lättfunnen i bladverket. Blommar i flera olika rosa och lila nyanser...

Här nedan ser vi den gröna sockerärtan Engelsk sabel. Klassiskt grön och tokigt svårfunnen i det gröna bladverket. Blommar med enkla vita blommor.

Kalla mig bakåtsträvare...men den gröna Engelska sabeln slår den supersnygga Shirazen med hästlängder när det gäller konsistens och smak. För mig går den goda smaken före ett häftigt utseende.

Jag avslutar med en bild på ett ljummet och efterlängtat "häll"regn som till slut kom i tisdags. För här har det blivit ordentligt torrt flera gånger denna sommaren.

Ha en fin vecka och jag vill uppmana alla att njuta av augustikvällarnas dofter och ljud.