Värt en omväg

I vår direkta närhet (med bil 15 km och fågelvägen 6 km) har det öppnat något så fantastiskt som en Osteria närmare bestämt Nyrups Osteria! Cecilia som ägarinnan heter har gjort en hjälteinsats som byggt ett ysteri och en butik mitt i den vackraste av miljöer strax väster om Höör. Hon säljer Svenska gårdsostar och ystar en egen gudomligt god blåmögelost. Det är så snyggt och så smakfullt och så inspirerande att få besöka henne i denna miljö och köpa de godaste ostarna jag har smakat på länge. Rekommenderas bestämt och varmt. Öppet fredagar och lördagar.

Här hemma på gården har det varit mycket och mitt i middagen en kväll hojtade J över matbordet att det stod en dovhjort i vår ogräsavdelning... Det blev lite återhållet tumult men jag lyckades på något sätt få fram kameran och tog några bilder genom rutan. Hur klarar den att bära omkring på detta schabrak på huvudet? Jag som kan gnälla över lite stelhet i nacken, vad har jag att klaga på? Vi stod mållösa ett kort ögonblick och skrämde sedan den stiliga besökaren genom att öppna altandörren och sedvanligt hojta...

J producerar just nu flera olika heta salter här. Ett Cayennesalt som nedan är både snyggt och gott!

Själv har jag vårdat och pysslat varje kväll med vår ledarhöna Blondie i över en vecka. Det började med att hon inte var på hugget som vanligt. Jag klappade henne, tvättade och smörjade in det som verkade vara i behov av lite extra omsorg. På dagarna tog hon fler och fler höneblunnar, även om hon stundtals var sitt gamla jag. Hon verkade inte sjuk men trött. Snyggestig (ledartuppen) har stått vid hennes sida hela tiden och plockat ut de finaste maskarna och matat henne med näbben, dansat för henne, pockat på hennes uppmärksamhet - inte vikt en tum. När jag tog ut henne för en stunds ompyssling varje kväll stod Snyggestig på en pinne och tittade på oss genom glasrutan i dörren, galandes för full hals. När jag släppte in henne igen rusade han fram och uppvaktade henne, helt nyförälskat. Ett sådant kärlekspar.

i förrgår kväll ville hon vara i det lilla hönshuset själv. Jag klappade henne och sov lätt den natten. Tidigt gick jag till henne och hon var svag. Jag värmde henne i famnen en lång stund och gjorde en halmbädd i en sockerlåda med värmelampa. Hon ville inte ha vatten. Igår eftermiddag lutade hon ner huvudet i halmen och somnade in. Vi vet inte hur gammal hon var när hon kom hit för ett år sedan men tror inte hon var sjuk utan att hon bara hade värpt färdigt nu. Snyggestig har letat efter henne sedan igår morse. Det sägs att höns inte är så smarta eller har något minne... Men när jag tittade in i Snyggestigs enda öga ikväll kan jag lova att jag såg hur han sörjde där han satt ensam på en pinne, inte som vanligt bland de andra.
Jag förstår hans saknad.