...återigen har vi varit utan internet och fast telefon några dagar. Förmodligen var det en skogsavverkningsmaskin i närliggande skogsområden som råkat ha ner någon ledning. Det är lätt hänt att anta att det spelar liten eller ingen roll, kanske kan det vara bra med lite "avkoppling". Men om vi lägger till att vår mobilmottagning är begränsad till några punkter utomhus eller inne tryckt med huvudet mot en ruta i sovrummet, så kanske det blir tydligare hur avskärmade från omvärlden vi blir. Att bedriva affärsverksamhet på landet med dessa förutsättningar frestar på... vi har i alla fall fått gjort massor dessa dagarna...
 |
| En talande bild för vår kommunikationsituation... |
I den nya delen av åkern har vi premiärkört med vår Ferrari...
Vi hittade efter massor med sökande en begagnad tvåhjulstraktor med jordfräs. Det finns även en liten vagn som kan kopplas på. En revolution i vårt jordbruk känner jag att jag får ta i med.
Då åkern tidigare varit en äng med diverse växtlighet är det inte lätt att göra rader för potatisen till exempel. Att bara vända ner svålen ger jordyta om man säger så.
Detta var vi medvetna om och högg i för allt vad tygen höll. Med många turer med jordfräsen, grep, spadar, ett handplog, envishet och hopp om god potatis gick det bra.
 |
| Ferrarin... |
 |
| Rötter, rötter och rötter |
En kopparödla (Anguis fragilis) undrade vad vi höll på med. Jag själv undrade idag vad jag har gett mig in på... Vi köpte sparrisplantor förra året. Vi skulle bara ta bort de där vresrosorna
(Rosa rugosa eller
Piggus hatus) som var i vägen för det nya sparrislandet. Plantorna kom men vresrosorna var visst inte borta. Förvaring av sparrisplantor...Tack vare en mastodontinsats av Jesper och vännen Thomas, så grävde de bort kubikmeter efter kubikmeter med förhatliga vresrosor. De sticks, de sprider sig som en löpeld, de sticks och har rötter som.... sa jag att de sticks förfärligt?
 |
| Minst sagt medioker sparrisodling |
Till slut fick vi planterat alla 110 plantorna och förra hösten var det ett "hav" av sparrisplymer som vajade så fint. Vi skrockade och gladde oss åt framtida rika skördar.
Men under vintern hände något. Sanden sjönk ihop (egentligen inte så överraskande)! Jag upptäckte tidigt i våras att en del av plantorna nästan ligger vid markytan! Idag har jag rensat landet och lyckades givetvis bryta av några små rackare som stack upp. Jag insåg snabbt att för att få ordning på det och för att ge bättre förutsättningar för plantorna får jag helt enkelt gräva upp alla plantor och göra om allt från början igen... Då skall jag också ha större radavstånd... Men jag orkar inte göra det i år, så det får bli ett projekt för våren 2013. Ja, ja... alla är vi nybörjare i början.
I det gamla sparrislandet växer det dock på så det knakar.
Måste även dela med mig av några saker som glädjer oss alldeles särskilt;
 |
| Årets första rädisknippe (Raphanus sativus var. sativus) |
 |
| Snäckan och hennes sex ultramegasuperdupergulliga och busiga kattungar |
Gonatt... vem och var du än är...
Därför är det med en något höjd beredskap (gul lampa) som vi går in i ungdomsgården. Men när nu kycklingarna hade skuttat ut ur hönshuset och inte kunde hoppa in lika lätt blev det minst sagt en knivig situation att lösa. Jag var tvungen att gå in flera gånger (vill heller inte störa i onödan) för att försöka bygga en ramp in. Mina försök att lyfta in kycklingarna resulterade i blodvite på mitt ena ben och fötter (barfota i sandaler...) eftersom mammorna förenade sig i en ninjaattack. Hajjaaaaa.... de gjorde sig stora om påfåglar trots att jag försökte tala lugnande till de upprörda tu. Den gula lyckades jag lyfta in men den svarta lade sig Nettan på så fort jag närmade mig... Lyfta upp Nettan först? öhh... jag tror inte det.... Så det blev till att utveckla rampen som kycklingen envisades med att ställa sig och pipa hjärtskärande under. Men så fort jag öppna grinden hoppade de två ninjahönor ut ur hönshuset.... och jag fick dra mig tillbaka - igen.
