Ett erkännande...

Hej jag heter Malin och jag är en höstmänniska...
Personligen tycker jag att naturen har den behagligaste och bästa tiden, just nu, under tidig höst (här i Mittskåne alltså). Det känns som om naturen djupandas, det är lugnt och skönt, frön och frukter har och håller på att mogna och naturen väntar lugnt på att få somna in i invintringen och ladda inför ett nytt försök att bevara arternas framtid.

För egen del njuter jag girigt av den friska lite krispiga luften, det klara höstljuset, alla frön, frukter, bär och grödor som samlas och sparas. Men även detta med hösten har förstås sina mer aviga sidor... till exempel dessa regnskurar från ingenstans (hänga tvätt - hämta in - hänga ut igen - springa ut och hämta in osv), blåsten och att koka hallonmarmelad....

Att i en koppargryta få upp temperaturen på den blivande hallonmarmeladen till 106 C innebär en hel del kokande skvätt som sätter sina brännande spår på mina händer och armar. Kanske alla andra har på sig vantar/handskar eller vad vet jag, men det är svårt att röra sleven, hålla i termometern, pensla sidorna med vatten, skumma... utan att småskrika av smärtan av de kladdiga svetsdropparna.
Som tur är tycker jag ju att hallonmarmelad är en dröm att kunna bre på ett gott bröd och när allt är klart är trixet glömt och blåsorna har förvandlats till ännu några små minnen bland de övriga ärren på mina händer.

Hösthallonmarmelad
1500 gram finfina rensade hallon (ej sköljda)
500 gram ljust muscodavosocker
700 gram råsocker
Saften av två citroner

Dag ett
Lägg allt i i en skål, rör om och låt stå i ca 12 timmar.

Dag två
Ställ in lämpligt antal rena burkar och lock i ugnen på 110 C
Häll hallonblandningen i en koppargryta alternativ syltgryta och värm på för fullt.
Koka och rör hela tiden med en träslev.
Skumma av dvs lyft bort det vita skummet med en sked
Koka tills smeten har 106 C
Häll upp marmeladen i de heta burkar, sätt på locket och ställ burkarna med locken neråt på en träskärbräda.

För att få ihop till en sats marmelad plockar jag och fryser in hallonen (rensade) tills jag har en tillräcklig mängd.
Lite av min matfilosofi; Då min konsumtion av sylter och marmelader är häftigt begränsad snålar jag inte med krämen om man så säger. För mig är det en lyxig krydda i livet, inget jag äter av dagligen. Därför försöker jag aldrig dra ner på sockermängden i mina recept - socker är konserverande och behövs för att locka fram aromerna i bären och för konsistensen. Citron eller limesaft fräschar upp och hjälper pektinet på vägen. Skall det vara så skall det vara kan man sammanfatta det...

I växthuset börjar det gå mot höst också förstås. Chiliplantorna dignar av omogna chilifrukter. På fotot ovan till vänster syns Fuglebjerggaards Mandarin chili och till höger (Capsicum annuum) Serrano.
På nästa bild syns chilisorten (Capsicum chinense) Chocolate Habanero.
Svenska Chilipepparföreningen har en kompetent hemsida. Blir du, som jag, medlem får du tillgång till massor med mer fakta om chili. På deras hemsida hittar jag en som heter Chocolate Scotch Bonneta som jag tror är det rätta namnet eller så är det olika sorter...

Chili nedan som ser ut som en rolig hatt, skall vara en (Capsicum baccatum) Jamaican Bell. Vid en väns besök kallade hon den dock för Biscops Crown. När jag söker på nätet hittade jag ett intressant inlägg hos bloggen Chilipeppar som handlar om att de faktiskt bör vara två olika sorter.

Lunchen idag blev en bukett kokade kronärtskockor. Årets skörd har blivit minst sagt klen. Idag åt jag av bland andra 'Green Globe' och 'Violette de Provence. Denna tistelknopp är en gastronomisk höjdare enligt mig (och min vän Jenny!).

I vinter skall jag täcka och se om jag kan övervintra plantorna. Att gräva upp dom och ställa i en kruka kan ju gå men det är bättre om de kan övervintra så att de kommer igång när de är redo. Hos Cesars blogg finns flera inlägg om hennes övervintrade uppgrävda kronärtskocka.
Ett hårt extra slag måste jag slå för sparrisärten (Tetragonolobus purpureus). En sådan bedårande växt och galet god ärt kommer vi att få leta efter länge! Jag har visat dom och deras läckra mörkröda blommor förut och de vingprydda små raringarna skall bara hoppa ner i kokande saltat vatten innan de avnjuts med lite smör och flingsalt...

I hönshuset har årets kycklingar vuxit sig stora och intressanta.... De är blandningar mellan tysk dvärg, Åsbo och Hedemora. Tjusan som avviker helt från de övriga i hönsgården är så söt tycker vi.

Den lilla kycklingen som jag närde vid min barm (nja bildligt talat alltså) är den tjusigaste tuppen (vad annars?) ni kan tänka er. Men eftersom han präglades av oss människor så är han så närgången att det är svårt att lyckas ta bilder på honom från sidan - han vill alltid stå på stövlarna...
Vill du läsa om hans första dramatiska tid i livet klicka här.

Kursen som jag gick på i förra veckan i ostystning blev en intensiv, faktaspäckad, lärorik, smaskigt god  och otroligt inspirerande resa. Hagelstads Mejeri där kursen hölls av Eldrimner var en oas att få besöka. En kväll tog jag mig till havet och förvirrades först av att solen inte gick ner i havet - tills jag kom på vilken sida av Öland jag stod på... Västkusten sitter visst i... Avslutar med bilder från Öland...

Nu drar jag...

på kurs i ystning på Öland... Under fem dagar kommer jag att få lära mig grunderna i ystningskonsten både teoretiskt och i praktiken. Det är Eldrimner som arrangerar på Hagelstads Ysteri och läraren är fransmannen Michael Lepage.
Vi har beslutat oss för att satsa på att skapa ett ysteri i en av gårdens byggnader. Ostintresset (big time) och en viss erfarenhet av ystning finns och nu kör det igång på allvar. Snart kommer hantverkarna och vi är minst sagt förväntansfulla (kunde kanske varit med i Blooming Friday hos Bland rosor och bladlös där temat var förväntan).

Här hemma har det den senaste tiden skördas, ätits och förädlas - angenäma sysslor kan jag lova.

Fredagsmys..

Hösthallon är ett av mina favoritbär. De är härligt stora, fullproppade med smak och inte en skugga av en mask... De är också perfekta att stoppa på flaskor med vinäger för att omvandlas till god, vacker och användbar hallonvinäger. En annan praktisk sak med detta bär är att buskarna skärs ner helt varje år (sent på hösten efter sista skörden) - för de bär bären på årsskotten.

Kardonen växer så det knakar i sina paket och är nu sålda (dock ännu inte skördade) till gourmetmatsalen på Rusthållargården. Självklart kommer jag inte sälja allt utan skall givetvis äta och utforska denna gamla kulturväxt. Efter mitt förra inlägg känner jag verkligen att det finns ett stort intresse för denna praktväxt i landet.

När jag kommer hem från Öland skall jag göra Kimchi av en del av den italienska kålen. Hittills har jag bara wokat och gjort soppa på denna delikata kål (Brassica oleracea) 'Jagallo Nero'.

Årets fotomodell i trädgårdslandet är nog spetskålen (Brassica oleracea) 'Kalibos'. Att den är fantastiskt god också gör den även till en av de som skall få återkomma nästa år - garanterat.

Den godaste kålen i är är ändå den portugisisk kål (Brassica oleracea) 'Tronchuda Portuguese'. En sådan höjdare! Först var de det goda mjälla bladen och stjälkarna som växte fritt på en stam, sedan kom blomknopparna som goda snygga fyrverkerier. Att den är god både rå och tillagad ger den extra bonuspoäng. Nu väntar jag på att alla fröskidorna skall mogna.

Även om vår majs (Zea mays var. amylacea) aldrig kom igång, pga torkan bla, har jag kunnat plocka några knasigt små kolvar. Denna Painted mountain är bara så otroligt snygg tycker jag.

 

På tal om snygga saker så har vår omgivning begåvats med ett mattempel! I Höganäs har det skapats en saluhall med restaurang i lokalerna som tidigare brukades av Höganäs Keramik. Jag säger bara JÖSSES och åk dit - njut av denna estetiska explosion av mat och gamla industrilokaler. Det som gjorde mig allra gladast var det utsökta brödet som serverades till den goda lunchen och den gigantiska salladsbuffén. Tänk att någon verkligen vill och kan göra ett hantverksmässigt bröd. Deras citronlevain - jag bara säger det - missa det INTE!

  

Vi ses!

Känslor är som en motorsåg...

Så kom då äntligen lite regn... i förrgår brakade det loss med ett ordentligt åskväder med en ganska bra skvätt regn. När jag efter två timmar tittade ut för att kolla regnmätaren så stod den inte på sin plats. Det var ett tag sedan det var något att mäta så jag har inte varit så noggrann med att se efter om regnmätaren stod där den brukar. Då mindes jag att för några veckor sedan använde vår son regnmätaren som ambulansfordon. Han hade avbrutit Charlies (en katts) infångande av en koltrasthona och tagit upp den skadade fågeln i mätaren. Han rusade till mig och bad mig rädda fågelns liv. Gulp - mina helande krafter på fåglar är inget jag kan skryta med och efter Blondies nyliga död kände jag mig inte redo för att vaka över ännu en döende fågel. Vi gick raskt till en träddunge och släppte ut henne ur vattenmätaren (en kon) och hon verkade mest chockad och bara yttepytte lite blodig på ena vingen. Vi gick raskt där ifrån och tio minuter senare var hon borta från träddungen. Vi kom överens om att hon flugit iväg...

Här har det annars skördats och förädlats en hel del. 

Solkyssta tomater
Tvätta och dela små plommontomater (i mitt fall Auntie Madge's) tomater och torka i ugn (50C) eller torkugn tills de är halvtorra. Lägg tomathalvorna i steril konservburk (glasburk med gummiring), varva tomaterna med hackad vitlök, basilika, salt, peppar och häll på god olivolja så det täcker härligheten. Stäng och spänn fast locket. Ställ burkarna i vattenbad i kall ugn och sätt ugnen på 125C. När det bubblar i burkarna så stängs ugnen av och burkarna får stå kvar tills de svalnat. Gissa om det är ganska gott att knäppa upp en sådan här burk i januari...

 

Konserverade tomater
Knö ner ett gäng tvättade tomater (kan skvätta en hel del) i sterila konservburkar. Strö i lite salt och en skvätt olivolja. Knäpp fast locket och gör som ovan i ugnen. Vi använder denna tomatkonserv till vinterns alla tomatbehov. Det är svårt att ersätta denna typ av konserv med en köpt burk krossade kan jag lova...

Kardon (Cynara cardunculus)
(text från Runåbergs fröer) Kardon är en flerårig växt i den korgblommiga familjen och är en nära släkting till kronärtskockan (Cynara scolymus). De har båda sitt gemensamma vilda ursprung i Sydeuropa. Odlas som ettårig hos oss. Kardon odlas för sina ätliga stjälkar. Men även det inre av roten används. Plantan blir stor och är mycket dekorativ i trädgården med sina kraftiga, silvergröna, djupt skurna blad med vit undersida och sina rosa-violetta taggiga blommor. Den vill ha en välgödslad jord med god tillgång på kalk och får inte torka ut.
Denna beskrivning fick mig att vilja testa kardon och snart är det dags att avnjuta denna skönhet. Jag hittar ingen info om knopparnas ätlighet men jag kommer så klart att testa detta först... Idag har jag paketerat plantorna i vaxad papper - det blev fint att se på också tycker jag. Som presenter i kökslandet!

Innan paketering

Inslagna kardonplantor

Pumporna (Cucurbita) växer sig runda och trinda i kökslandet. Dessa har jag fått som frön av en vän. Sorterna står på pinnarna någonstans i pumpadjungeln...

 Sojabönorna (Glycine max) Envy ser lovande ut och snaaaart skall jag testkoka några baljor.

Sparrisärtorna (Tetragonolobus purpureus) har kommit igång den sista tiden.

 

Jomen nu var det detta med rubriken..."Känslor är som en motorsåg, om man kan hantera dom går det bra men annars kan det gå illa". Detta sa 8åringen när det sista episodavnittet av hans favoritserie på TV visades. Jag kan inte låta bli att dela med mig av citatet och konstatera att ack så rätt han har... Sedan en annan sak - att klippa gräs här innebär att parera hundratals grobäbisar och deras släktingar i olika åldrar och storlekar. Tyvärr är det oundvikligt att någon lemlästas eller dödas och jag tycker att det är jättejobbigt - känslomässigt. Jag är en jätte med motorsåg som jagar små stressade grodor och paddor.
Rundar av med gårdagens största överraskning. Ovan nämnda 8-åring kom hojtande - En död fladdermus ligger på golvet i mitt rum. Skeptisk stolpade jag upp men mycket riktigt - där låg en liten rackare på rygg.... Den såg mest lite förvånad ut och väldigt död...

Vi ses!

Spännande...

... nästan jämt. Som när jag upptäckte att perillan (Perilla frutescens var. crispa 'Röd Shiso') blommade så sött.

...eller som när vi skördade resten av de gröna druvorna. De blir mellanmål för 8-åringen i skolan och vingelé (och smågodis till oss förstås!).

 

...sedan var det hur det skulle gå för den omhuldade spetskålen. Skulle larver ha ätit upp dom innan de blev tillräckligt stora? Det gick fint och imorgon görs det surkål av en del och kimchi av en annan.

Visst ja... vilken sort var rätt eller menad att vara rätt? I samma påse med sju (!) frö kom det upp två sorters chilin (Capsicum baccatum) Aji Amarillo. Den undre bildens gulare chili växer först upprätt, medan den övre växer hängande direkt. Den övre gröngula smakar lime och är härligt pigg och stark. Den undre, gula är snällare i styrka och har ingen tydlig karaktär som den övre. Vi har gladeligen frossat i den som övre sorten som är rikligt givande (JÄTTETRÄD typ) och var tidigast av dem alla. Vilken är rätt eller vad är det för godsaker vi odlat?

 

Åhåhåhå...alltid lika spännande - tomatskörden. Överst här nedan, Brandywine. Snacka om köttig bifftomat, helgad av Amishfolket sedan 1880 (verkar ganska pålitligt eller hur?). Perfekt att konservera. Helt ljuvlig att sedan laga Osso Bucco på i vinter... Glugg glugg låter det när den hälls upp över kalvläggen...

'Auntie Madge's' syns här nedan. Att skriva produktiv är en underdrift - mer dignande klasar av tomater har jag aldrig sett. Busken nedan har tre våningar och är tre meter hög...

Nu blir det även mystiskt... har Amish ett så stark varumärke att jag litar blint på deras tomatsorter... Oavsett hur jag valt så är detta en riktig höjdare, Amish Paste. Sorten ingår i Slowfoods lista av "Arc of taste". Känns bra på något sätt, även om det var något jag googlat mig till i efterhand. Gööörgoda rätt upp och ner, till mat och skall konserveras och utvärderas i vinter.

,

Inte nog med detta... Spänningen över hur det skall gå i hönsgården verkar kunna ebba ut. Snyggestig verkar komma till ro med saknaden efter hans Blondie. 

Håll till godo med honom, vi ses...

Värt en omväg

I vår direkta närhet (med bil 15 km och fågelvägen 6 km) har det öppnat något så fantastiskt som en Osteria närmare bestämt Nyrups Osteria! Cecilia som ägarinnan heter har gjort en hjälteinsats som byggt ett ysteri och en butik mitt i den vackraste av miljöer strax väster om Höör. Hon säljer Svenska gårdsostar och ystar en egen gudomligt god blåmögelost. Det är så snyggt och så smakfullt och så inspirerande att få besöka henne i denna miljö och köpa de godaste ostarna jag har smakat på länge. Rekommenderas bestämt och varmt. Öppet fredagar och lördagar.

Här hemma på gården har det varit mycket och mitt i middagen en kväll hojtade J över matbordet att det stod en dovhjort i vår ogräsavdelning... Det blev lite återhållet tumult men jag lyckades på något sätt få fram kameran och tog några bilder genom rutan. Hur klarar den att bära omkring på detta schabrak på huvudet? Jag som kan gnälla över lite stelhet i nacken, vad har jag att klaga på? Vi stod mållösa ett kort ögonblick och skrämde sedan den stiliga besökaren genom att öppna altandörren och sedvanligt hojta...

J producerar just nu flera olika heta salter här. Ett Cayennesalt som nedan är både snyggt och gott!

Själv har jag vårdat och pysslat varje kväll med vår ledarhöna Blondie i över en vecka. Det började med att hon inte var på hugget som vanligt. Jag klappade henne, tvättade och smörjade in det som verkade vara i behov av lite extra omsorg. På dagarna tog hon fler och fler höneblunnar, även om hon stundtals var sitt gamla jag. Hon verkade inte sjuk men trött. Snyggestig (ledartuppen) har stått vid hennes sida hela tiden och plockat ut de finaste maskarna och matat henne med näbben, dansat för henne, pockat på hennes uppmärksamhet - inte vikt en tum. När jag tog ut henne för en stunds ompyssling varje kväll stod Snyggestig på en pinne och tittade på oss genom glasrutan i dörren, galandes för full hals. När jag släppte in henne igen rusade han fram och uppvaktade henne, helt nyförälskat. Ett sådant kärlekspar.

i förrgår kväll ville hon vara i det lilla hönshuset själv. Jag klappade henne och sov lätt den natten. Tidigt gick jag till henne och hon var svag. Jag värmde henne i famnen en lång stund och gjorde en halmbädd i en sockerlåda med värmelampa. Hon ville inte ha vatten. Igår eftermiddag lutade hon ner huvudet i halmen och somnade in. Vi vet inte hur gammal hon var när hon kom hit för ett år sedan men tror inte hon var sjuk utan att hon bara hade värpt färdigt nu. Snyggestig har letat efter henne sedan igår morse. Det sägs att höns inte är så smarta eller har något minne... Men när jag tittade in i Snyggestigs enda öga ikväll kan jag lova att jag såg hur han sörjde där han satt ensam på en pinne, inte som vanligt bland de andra.
Jag förstår hans saknad.